Jag saknar så att sitta barfota i svensk varm sand, med vassen i bakrunden som blir som ett vindskydd så att vinden endast känns som en sval fläkt. Man vänder på dygnet för att man faktist kan. Vara spontan. Ja, framför allt spontaniteten. Nattbad blir en ny vana. Låta huden möta havsytan. Tveka en sekund. Sedan doppa sig i nästa. Och i de näst kommande slänga sig genom vattnet. Torka på en uppvärmd brygga som gungar i takt till vågorna. Ljusa kvällar. Ljumma kvällar. Sand i skorna. Att absolut inte göra n ågonting. Lukten av grillat i håret. Sådan som man helst vill bli av med ni vet? Men samma lukt som påminner en om något så värt en mörk november. Lukten av blöt asfalt efter regn. Bosätta sig i kompisarnas hus och spendera dagarna på stranden. Grilla. Lukten av solkräm. Av solbränd hud. Göra sandänglar. Cykla barfota. Ligga på klipporna. Äta alldeles för många jordgubbar. Få illamåendekänsla av att gå in i en alldeles för varm bil, vilket är värt det när man tänker tillbaka nu. Fräknar. Ta promenader barfota och gå runt med en varm känsla som säger... sommar.

Samtidigt som julkänslor och vinterkänslor börjas tas vid, vill jag inte riktigt vara där än utan stundvis tillbaka till sommaren. Som nu, helst av allt sitta i sanden med goa kompisar och en engångsgrill. Det är vad jag önskar mig just nu!